Lavakaka

Ännu en vecka har nu passerat och min lilla Legobit är numera en tio veckors liten kille. Han är så oerhört duktig att jag nästan går och väntar på när det ska vända. Han sitter fint innan han får sin mat, väntar vid ytterdörren innan han går ut. Sover i princip hela nätterna. De senaste dagarna har jag bara kissat inne en eller två gånger. På jobbet är han cool lugn och ligger i bädden och sover utan bekymmer.

Lavan och han blir bara tajtare och tajtare. Här hemma sover det ofta ihop och gärna på varandra i soffan. På jobbet delar han och lavan bädden. Häromdagen lekte de i hagen på jobbet tillsammans, Lava gjorde lekinvit till honom och han till henne. Dessutom måste jag skryta lite... han sprang efter lava och var 50-60 meter bort från mig. Jag ropade hans namn en gång och han vände och kom till mig direkt! Han är så oerhört duktig och det känns verkligen bra med honom... det liksom klicker rätt. Han passar väldigt bra in i flocken. Han och katterna smyger på varandra, leker och brottas. De är inte ett dugg stressade över att han flyttat in. Lava verkar inte heller ha något emot honom. Min duktiga fina tjej.

Idag har vi varit hos min jobbarkompis vars 3åring fyllde år. Massor barn överallt som bara ville klappa och leka med Lego hela tiden. Höga ljud och skrikande barn, folk överallt. Dessutom hade han sitt första möte med en kanin vilket han gärna ville leka med. Men verkar Lego bry sig om allt stoj och stök? Nej inte det minsta. Han lekte med barnen och satt i folks knä... denna lilla kille är verkligen så cool. Han är så tvärt om Lavan. Hoppas det kan hålla i sig och han kan lugna ner min grå istället... hoppas, hoppas. Jag har de allra bästa förutsättningarna att lyckas med honom!

Jag har börjat lite smått med klicker och det verkar funka bra. Men Lego verkar mest intresserad över vad det är för konstigt ljud... men det tar ju ett tag innan polleten trillar ner =)

Hur är det med min vackra prinsessa då? Det är väl sådär... hon har varit lite öm i ett framben och jag har inte riktigt kunnat lokalisera var. Trodde att det var vid skuldran eller något. Så igår sprang hon i kohagen, tänkte att om hon nu har ont, så får hon själv känna efter när det gör ont. Men så igår hade hon sin boll... hon skulle plocka upp den från marken och vet inte riktigt vad hon gjorde men hon tokskrek en lång lång stund och kom emot mig med vänster framben hängandes... trodde faktiskt att hon brutit benet... har aldrig hört henne skrika så... 
Det blev bättre under kvällen och vi åkte hem till Emil. Hon låg stilla större delen av kvällen men när vi skulle hem och nerför trapporna skrek hon till för varje steg hon tog. Idag har det varit ganska så oförändrat. Hon går på benet med en haltande gång. Det går skapligt om vi går på jämn mark men minsta ojämnhet väljer hon tre ben. Hon hoppar upp i soffan men ner är värre... svårt att ta emot sig med bara ett okej ben...
Det blir soffläge för henne resten av helgen och är det inte märkbart bättre på måndag så blir det veterinären...
Edda klämde och kände lite på Lava igår och konstaterade att det är armbågsleden eller där omkring som spökar. Hon är svullen över armbågen och i morse tog jag fram måttbandet och inståg att det skiljer över 3cm... min älskade lilla flicka... det måste vara armbågen för hon böjer inte på benet utan har ett rakt, stelt ben när hon tar sig fram. Men hon är lika glad som vanligt och svansen går i ett... håller tummarna för att det bara är något som lätt går över... men känner mig lite skeptisk....

Så lite foton på mina änglar... så söta ihop