Lavakaka

Idag begravdes morfar. Det blev en mycket fin och stillsam begravning. Känns konstigt att bearbeta allt igen...men men nu är det över.

Innan vi tog avsked läste jag mina små rader som jag skrivit ihop. Eftersom inte morfar hade några "riktiga" barnbarn ville jag tacka honom för att han ville vara min "låtsasmorfar".
Här följer mina ord:

"Hur ska man reagera när någon dör?

Hur ska man reagera när ens älskade morfar dör?

Det känns fel att säga att det är Tore som ska begravas, för mig har du aldrig bara varit Tore. För mig har du varit morfar, min morfar.

Du har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas, men nu är du plötslig borta.

Allt gick så oerhört fort och det fanns inget vi kunde göra för att hjälpa dig.

Jag hoppas att du nu får vila, slippa alla krämpor och bara ha det lugnt och skönt.

Tack så mycket för att jag fick låna dig som min morfar!"

Efter cermonin tog jag lite kort för minnets skull. Jag bloggar dem och den som tycker att jag är okänslig får tycka det, jag vill bara visa hur oerhört vackert det var.

Flera fina foton finns....men dessa räcker nog för att göra sig en bild.

Efter begravningen begav vi oss till Mellerumsgården för lite mat och fika. Morfar fanns med oss och det var väldigt intressant att höra av hans släktingar om hans uppväxt och liv. Även om begravningen bitvis var jobbig och tårarna rann så blev det ett fint avsked som jag inte kommer att glömma!